Sagan om en kommun och ett projekt som blev lite sådär.

VARNING: Denna saga bör inte läsas av personer som saknar förmåga att se humorn i det allvarliga. Inte heller av personer som inte kan ta livet med en klackspark ibland eller saknar förmågan att förstå ironi.

Del 1:
Det var en gång en kommun som låg placerad mitt i ett län i östra Sverige. En dag kom en grupp med sura tanter och farbröder från skolinspektionen till kommunen för att se hur kommunens skolor fungerade.Kommunens skolelever hade haft nationella prov och resultaten var inte så bra. Skolinspektionen tittade på resultaten och på de olika skolorna som fanns i kommunen, skrev ner en massa saker på ett papper och åkte sedan till stadshuset för att prata med dom som bestämmer över skolan i kommunen. I stadshuset satt Torkel Brynolfsson som jobbat på samma kontor i 64 år, och som tittade ut genom fönstret.
- Hmmm, man borde göra något åt det där gamla fula huset bredvid tågstationen, sa han för sig självsamtidigt som han för fjortonde gången denna förmiddag tände sin pipa. Han tänkte att det kanske vore bra att bygga om det där huset till något som matchar bättre med den vackra stoltheten till fontän som kallades för "något som vill rakt uppåt".. Man kanske skulle göra om det till ett fontänmuseum, tänkte han och skrockade för sig själv samtidigt som han sjönk ner vid sitt skrivbord och startade upp datorn för dagen. Han hade precis hunnit starta upp ett parti kortspel då det knackade på dörren.
- JAAA vrålade han i. Mycket besvärad över att bli störd. Dörren öppnas och tre filurer kommer in.
- Vilka är ni? sa Torkel besvärat.
- Vi kommer från skolinspektionen, sa en av de bistra tanterna.
- Vi är här för att lämna över vår rapport. Ni måste göra något, er skola är så nära katastrof den kan komma, sa en smal grå farbror i sällskapet.
- Jaha. Lägg papperna där då, sa Torkel och pekade på hörnet av skrivbordet. Kan ni gå nu? Jag är mycket upptagen, fortsatte han. De tre filurerna la ifrån sig dokumenten, vände på klacken och gick. Torkel tittade surt på dom. Han var irriterad över att bli störd och att dom stökat till hans skrivbord med papper. Han tog bunten från bordet och la dom i en låda märkt "Oviktiga dokument från ännu mer oviktiga personer. Prio 5"

Torkel blev något gladare då han kom på att det var just idag som kommunfullmäktige hade sin årliga svampplockardag i en liten skog strax utanför tätorten. Han beslöt därför att avsluta sin arbetsdag och åka hem och byta om till sina jaktkläder som var avsedda för ändamålet. Väl på plats i skogen berättade Torkel för de andra om sin hemska förmiddag och ett besvärande mummel bröt ut i gruppen.
- Vi får väl ta tag i det där på något vis så småningom, sa Sten-Sture.
Timmarna gick och plötsligt hörde alla att Siw började skrika något fruktansvärt bakom en buske. Gruppen skyndade dit och fick till sin stora förvåning se anledningen till Siw:s rädsla. Där, bakom den mossigaste stenen av alla hade en ganska kort figur kommit fram. Sten-Sture som fortfarande var djupt insjunken i tankarna på skolan anförslöt sig till platsen och säger högt till sig själv:
- Projektledare, kanske vore bra.
- Den där? sa Torkel och pekade på figuren. Sten-Sture som fortfarande var frånvarande hade nu börjat leta efter barkborr i björkstammarna.
- Ja något måste vi ju göra med den, sa Siw som nu lugnat ner sig.

Det var här som idén om ett skolprojekt startade. Alla kommunmänniskor åkte hem, nöjda och glada över att även i skogen lyckats prestera ett bra arbete. I svampkorgen låg nu ca 4 kg kantareller, en murkla, tio flugsvampar som Glenn trodde var Carl-Johansvamp och så låg där också figuren som senare skulle bli ledare för det nya skolprojektet i kommunen.

Efter en vecka hade figuren som hette Kerstin installerat sig i stadshuset och kommit igång med skolarbetet. Hon jobbade i det tysta och fler och fler suspekta personer kom och gick från hennes rum. Torkel gav Kerstin varje dag pengar för att hon skulle hålla sig borta från hans kontor. Kerstin förvaltade pengarna väl och jobbade vidare med sitt projekt. Tiden gick och ett år senare skulle Kerstin presentera sitt förslag för andra i kommunen. Kerstin hade skapat en analys där man kunde läsa följande text: "det finns tydliga signaler som pekar på att ungarna inte lär sig tillräckligt mycket" och utifrån det kom hon nu med ett förslag.
- Vi ska göra tre saker, sa hon. Först ska vi göra en sida på Facebook så att invånarna tror att de kan vara med och påverka. Sen ska vi ha ett möte med invånarna så att de verkligen tror att de får vara med och bestämma. Till sist så ska vi se till att alla ungar går på en och samma skola så att vi vet vart de håller hus. Syftet med det sista var egentligen enbart för att Kerstin inte ville åka runt till de olika skolorna som enligt henne låg mitt i urskogen. För i stället för att plocka ut en tjänstebil hade hon spenderat dom pengarna på dyra och exklusiva sushiluncher. Men detta var förstås ingen som visste något om. Torkel, Sten-Sture, Siw och de andra tyckte att så länge det inte innebär merjobb för dom så kan hon få hållas. Därför hyllade de Kerstin och gav henne beröm för sin insats. Kerstin kände sig stolt och glad och tänkte att den här kommunen kommer att göra mig gott. Så det var med glädje som hon gick in på sitt kontor och gjorde förslaget offentligt för allmänheten. Reaktionen blev snabb och aggressiv. Medborgarna tyckte inte alls om det hon hade jobbat ihop, tvärt om verkade det som om de flesta tyckte att det var ett dåligt förslag. Folket blev dumma tyckte Kerstin som fick en massa klagomål på sin Facebook sida. Kerstin blev arg och började att stänga ute folk från sin sida. Kan de mobbas i skolan så kan jag mobbas här, tänkte hon samtidigt som hon frös ut ytterligare två personer från sidan.

Dagen kom då mötet med medborgarna skulle äga rum. Kerstin var nöjd och mycket förberedd. Alla visste vad som skulle göras och sägas. Invånarna skulle endast få ställa frågor genom att skicka dessa via sms. Telefonnumret för detta gick till Kerstins bortglömde och folkilskna kusin Enok Nittio som bodde i en grop på Kalfjället. Eftersom telefonen saknade täckning fullkomligt så skulle inga besväras av jobbiga frågor och synpunkter. Någon som inte gillade mötet var Torkel, Sten-Sture och Siw som var tvingade att sitta med halva dagen i lokalen och spela kort.
- Vilket påhitt, muttrade Torkel
- Vilken fantastisk lokal, sa Sten-Sture
- Är du helt bakom? sa Siw. Den här lokalen har ju funnits i hundra år minst och har vart en fabrik ju. Sten-Sture tittade upp på Siw och blev för stunden lite entusiastisk och utbrast glatt:
- Var det alltså sjön här uppe som Jesus gjorde vin av? Torkel och Siw tittade på varandra och sedan på Sten-Sture
Nu spelar vi, sa Torkel och började dela ut korten.
Dagen blev till kväll och mötet tog slut. Det var med viss irritation som de lämnade lokalen och åkte hem. Kerstin var lite orolig för att ingen gillar hennes förslag, Torkel för han förlorade 2000kr på pokern och Sten-Sture för att lokalen återigen blev ett tomt utrymme utan meningsfullt användande.

Veckorna lunkade på och Kerstin fick jobba mer och mer med att bråka med medborgarna som var dumma och inte tyckte som hon. Hon hamnade mer och mer i centrum och hon kände att hon inte var så omtyckt längre. En dag tittade hon ut genom fönstret och såg att en massa människor samlats på torget med plakat och hejarramsor. Hon blev lite skakig och tänkte att det är bäst att meddela Torkel. Hon gömde sig i en städskrubb och ringde till Torkel.
-Titta ut genom fönstret Torkel, sa hon. Torkel la på och tittade ut.
- Å fy fan vad det regnar, sa han till sig själv. Han skulle precis sätta sig igen när han fick syn på två saker. Det ena var en stor grön traktor som parkerat precis bredvid den vackra fontänen. Det andra var folkmassan som stod i ösregn och ropade. Torkel blev full i skratt och kunde inte längre bärga sig. Han tände sin pipa och njöt av underhållningen. När den var som allra bäst fick han syn på Sten-Sture ute i regnet. Sten-Sture skulle gå och köpa kebab men blev på något konstigt sätt indragen till hjärtat av folkmassan. Han såg att Sten-Sture tog emot en massa papper och att han tog i hand med folk.
- Nej nu !!!!! sa Torkel högt. Nu har han börjat tagit emot mutor. Det här kan bli problem. Torkel vandrade runt i rummet. Han var mycket upprörd.
- Sten-Sture, din idiooooot, sa han högt. Han vandrade och vandrade i rummet och plötsligt kom han på de där papperna som han fick av skolinspektionen. Han grävde fram dom ur lådan, tittade på dom och tänkte:
- Jag måste nog ta tag i det här nu.

.......fortsättning följer.