Gilla min blogg på Facebook

2013-09-21

I rymden kan ingen höra dig gråta.

Om man föreställer sig tiden från människans uppkomst till dagsläget som en linje så är det ganska intressant att se vad som hänt med vår utveckling. För länge sen bodde vi kanske i grottor och hade till uppgift att tillfredsställa våra primära behov som att äta, sova och föröka oss. Sedan dess har vi utvecklat oss, dock inte i en jättesnabb takt. Först nu på senare år har det gått framåt snabbare. Det är inte jättemånga år sedan tekniken började ta plats i våra liv. TV:n kom, telefonerna, mobiler och datorer.För bara 20 år sedan klarade man av livet fantastiskt bra utan mobiltelefon. Om man nu nödvändigtvis var tvungen att kontakta någon så fanns det en telefonkiosk i nästan varje kvarter, men överlag så klarade man sig ändå. I dag känner man sig naken om man inte har någon telefon i fickan. Lite som att glömma plånboken faktiskt. Man är alltid kontaktbar oavsett om man är hemma, på jobbet, utomlands eller på skithuset. Vi kan så otroligt mycket i dag om så otroligt många saker. Och vi alla utvecklas fantastiskt fort hela tiden. Vi forskar, vi lär oss saker och vi driver igenom allt möjligt som ska få det att bli bättre för oss. Men ingen kan tala om vart rymden slutar. Ingen vet vilket datum jorden kommer att explodera, om det någonsin kommer att ske. Ingen vet om det finns liv någon annan stans än här. Det kanske är så att jorden är en pingisboll i någon jättes ficka. Ingen vet. Och på något vis så tror jag att det är mänsklighetens styrka att inte veta allt. För om vi visste allt så skulle det inte finnas något mer att ta reda på och vad skulle hända med mänskligheten då? Jag tror att detta skulle kunna vara orsaken till mänsklighetens upphörande. En vacker dag vet vi mer än vad vi borde och det finns inte längre något att sträva efter. Den dagen kommer samhället att rasa samman på grund av att vi helt enkelt utplånat oss själva på en mental nivå. Detta kommer så klart inte hända i dag, inte i morgon och knappast heller under min eller mina barns livstid. Men med dagens tempo att utveckla oss så kommer det nog att gå snabbare än vad många tror. Dock ska man inte vara rädd för det finns många saker vi ska ta reda på först, och dessa kommer att ta tid. Som till exempel vart rymden slutar eller om det finns liv någon annan stans. Och vi har en bit kvar, för idag är det fortfarande ett jättestort frågetecken. I dag är rymden fortfarande en oändligt stor och mörk plats där ingen gråt hörs. Det är idag som att vara ett plankton i gräsmattan på Friends Arena. Mänskligheten är lite som guldfisken i sin skål. Man simmar runt runt och vid varje varv så har man glömt att man vart där. Frågan är vem som hittar hålet och hoppar ut först. Vi eller guldfisken.

Skruvad tanke, jag vet :-)

Inga kommentarer: